En ettåring hinner göra mycket på en timme

I dag försökte jag hänga med i en ettårings tempo. Jag blev lite svettig.

Dagens ord

Photoshopblind = när man photoshoppat så länge i streck att man inte längre kan avgöra vad som ser bra ut.

En varningsklocka borde ringa när:

• Din bild består av fler än 10 lager
• Du får för dig att testa en massa töntiga effekter
• Du för tredje gången gör bilden ljusare och mer kontrastrik
• Du inte kan sluta

Det enda du kan göra för att råda bot på din blindhet är att ta en paus och lägga undan bilden.

En till gammal bild. Jag skall nog lägga upp nya bilder snart, jag lovar.

Om oljud och räven

Jag hör sällan något från mina grannar. De är tysta som möss. Istället stör jag mig på diverse fordon som gasar förbi, ljudet  från gatan hörs förvånansvärt bra upp hit till min lägenhet. Jag önskar att mopopojkarna hade något bättre för sig än att köra fram och tillbaka längs gatorna som omger ”mitt hus”. Nöööönöönöönööööööööööö, låter det. Orsaken till att jag låter som en gnällig tant är att de höll mig vaken länge en natt förra helgen med sitt ändlösa körande, efter det retas jag orimligt mycket av ljudet av accelererande mopeder. Jag borde väl gå i terapi eller något, det är inte hållbart att bo i Nykarleby och bli rasande inombords varje gång någon är lite väl generös med gasandet.

Här en bild av cityräven, som jag träffade på en kväll när jag cyklade förbi torget.

Mera ur arkivet

Minns ni de där förhandsuppgifterna jag tjatade om i våras (t.ex. här, här och här)? Bilden i förra inlägget fick mig att tänka på dem (den som är smart förstår varför). Jag kom på att jag är nöjd med en av uppgifterna jag gjorde så jag tänkte visa den här. Egentligen hör ännu en bild till serien, men den fick inte komma med här eftersom jag inte gillar den.

(klicka för att se större)

Dagens arkivbild

I dag har jag botaniserat lite bland de 11 573 RAW-bilder som finns lagrade på min externa hårdskiva. Jag hittade blandannat den här sjuka bilden. Haha.

Egentligen

Man kan välja att svara att allt är bra när någon frågar hur man har det. Det är bekvämt. Nu som då lönar det sig ändå att våga vara lite obekväm och berätta hur saker och ting egentligen är. I bland när man lättar på sitt hjärta låter det som om allt skulle vara helt eländigt i ens liv och man känner sig smått patetisk, men det är ju bara för att man under en längre tid samlat på sig en massa skit som man sedan släpper ur sig på en och samma gång (ursäkta den äckliga metaforen). Efteråt är det som om de-stora-problemen skulle ha krympt i tvättmaskinen. Man lämnar lite konfunderad, tittar på det förkrympta plagget och inser att man växt ur det. Tröjan som man nästan drunknat i har nu för korta ärmar.

Kontraster

Det är en regnig och mörk novemberkväll i Nykarleby. På bilden ser du en solig majdag i Barcelona. Hmmm.

Inget nytt att komma med

Mängden reklamblad som dimper ner genom brevinkastet vittnar om att det närmar sig jul. Bland annat. Det är mindre än en månad nu tills jag får jullov, vilket känns lika konstigt som det alltid brukar när julen smyger sig på attackerar. Allt är alltså i sin ordning.

Sanningar om matlagning

Jag påstår inte matlaging är en sysselsättning jag gillar. Men eftersom jag vet att mat (som jag nog kan påstå att jag gillar) är en konsekvens av den tidigare nämnda aktiviteten kan jag stundvis ändå finna glädje i den. Här nedan följer två iakttagelser jag gjort om matlagning.

1. Det blir aldrig för lite vitlök när man lagar mat, förutsatt att man använder vitlök förstås. EN vitlöksklyfta räcker mycket långt.

2. Hamburgerbiffar kan inte bli för tunna. I teorin är det kanske möjligt, men inte i praktiken!

Samma bild som i mitt föregående blogginlägg, men i färg och inte lika hårt beskuren.

Man kan alltid ändra sig

Många i bloggvärlden har en åsikt om Kents nya album, har jag märkt. Jag har ingen åsikt direkt, men jag kan ju berätta om min relation till bandet i fråga.

Jag hatade Kent. Jag missbrukade MTV när jag var liten, och jag tyckte bl.a. Kent och Håkan Hellström var det värsta som fanns i musikväg. Jag låter bli att nämna vilken musik jag ansåg vara bra. De senaste åren har min inställning till Kent gradvist modifierats. Jag inser att jag varit onödigt hård mot dem. Vändpunkten var när jag chockerat konstaterade att jag satt och diggade Ingenting i bilen när den låten spelades på radion. Nu vet jag inte längre vad jag skall tycka om Kent, så jag tänkte sammanställa en lista med bra och dåliga saker.

Det här är orsaker till att jag började hata Kent

• Jag hör aldrig vad Jocke Berg sjunger (..vilket leder till att låtarna får en helt ny, oftast mycket konstig och kryptisk text när jag hör dem. Jag har ju aldrig brytt mig om att kolla upp texterna heller eftersom jag ändå inte gillat dem)
• ”Släpet” i både musiken och sången
• Kombinationen av föregående två punkter gjorde att musiken för mig bara lät som ett monotont fjääfjääfjää

Saker jag kan ge Kent en eloge för

• Snygga skivomslag
• Jag stöder att man skriver musik på sitt modersmål
• De verkar ha en egen stil
• De har gett ut mångamånga album utan att tappa stinget (har jag förstått)
• Texterna tror jag är ganska bra egentligen om man hör vad som sjungs

Vad tycker ni, skall jag ge Kent en chans?

Och som dagens bild ett heimlaga kentskivomslag. Hehe.